Centerad ridning / vertikal balanserad ridning.

Äntligen var det dags för träning igen där det var fullt fokus på mig och min kropp – eller ja… mina kroppsdelar. För hur det än är, om man säger min kropp så kan ju andra inbilla sig att den hänger ihop, men det gör den ju egentligen inte. 😉 Fast bitarna börjar trots allt falla på plats sakta men säkert och jag befinner mig mer och mer ovanför rörelsecenter och det känns bra. 🙂 I dag fick jag låna en särskild tröja som verkligen visar hur man sitter och om man är rak eller inte. Kul! Jackan finns att köpa här!

jacka

(Bilden är lånad från hemsidan där jackorna finns att köpa.)

Yvonne konstaterade att Mackan fortfarande är roterad åt höger även om det inte är lika mycket som i början när vi träffades. I dag fick jag börja med att sakta ner farten rejält och rida ”en halv bakdelsvändning” riktigt långsamt så att Mackan skulle få flytta ett ben i taget utan att rusa iväg i vändningen. Övningen lära vara bra för att minska rotationen (men varför har jag faktiskt ingen koll på). Yvonne såg att Mackan inte flyttade ut höger fram så som han borde när jag vände åt höger och jag fick tips om att prata med behandlande terapeut om det för att se om det går att hjälpa musklerna på något vis.

Jag ska även fortsätta tänka på att placera mina skuldror i bakfickorna och i dag fick jag två riktigt bra tips av Yvonne:

  • håll tyglarna i vänster hand, släpp ner höger arm så att handen kommer bakom benet, vrid samtidigt ut tummen. Skuldran kommer då på plats! 🙂 Jag fick arbeta på liknande sätt även med vänsterarmen i och med att jag behöver arbeta med båda mina skuldror för att få dem på plats.
  • när jag kör bil så ska jag hålla i ratten med båda händerna, hyfsat högt upp, och försöka flytta skuldrorna utan få med axlarna. Inte helt plättlätt men med lite träning så ska det säkert gå bra. 😉

Det svåra var att lyckas behålla volten med tyglarna i en hand… 😀

I övergångarna kan jag gärna trampa till lite i vänster stigbygel för att sadeln ska ligga rakt över hästen – kanske dags att kolla den igen? Det var ju ett bra tag sedan jag gjorde det.

Nu är jag supertaggad på att träna vidare och för att komma ihåg allt så lär jag få skriva ut alla mina CR-inlägg från bloggen och läsa dem för att minnas. Jag vill också köpa mig en träningströja för att verkligen få koll på om jag är rak eller ej. 🙂

 

Annonser
Publicerat i Centrerad ridning., Okategoriserade | Lämna en kommentar

Ännu en ny hovslagare…

För ett tag sedan så var jag väldigt uppåt i och med att Mackan hade fått kilsulor bak för att bakbenen skulle komma aningens längre bak och på så vis avlasta senorna enligt Sören Stjärnås hovvårdsbok. Tanken var god, men med facit i hand så kanske det inte var världens bästa idé att låta någon annan sko enligt Sörens muntliga instruktioner. Efter första skoningen så såg det bra ut, men efter andra skoningen så anade jag att arbetet inte riktigt var utfört så som det var sagt. Vad gjorde jag då? Jo, jag återupptog jakten på en hovslagare som verkar ha samma tankar som Sören – inte helt lätt i och med att de flesta redan har en fast kundkrets och inte har utrymme för nya kunder.

Nu hoppas jag att jag har hittat en hovslagare som jag kan fortsätta med under många år framöver, för det är riktigt jobbigt att byta. Vissa tänker säkert att jag är dum i huvudet och ja, det kanske jag är. 😉

Så här såg Mackan ut efter fösta skoningen utförd av D:

Hovarna är verkade till strålens bredaste punkt och skon ligger längre bak än tidigare. Bra. Strålen utgör minst 2/3 av längden på undersidan. Bra. Mackans ben är inte längre så långt in under honom. Bra. 🙂

Man ser på bilden under till vänster att Mackan gärna står med bakbenen inunder sig eftersom skenbenen är allt annat än i lod… D plockade bort kilsulorna eftersom Mackans stråle och trakter hade påverkats av trycket, men med den nya verkningen så blev vinkeln bättre än vad den hade varit tidigare med kilsulan. Frågan är hur Mackans benställning hade blivit om han hade haft det här utgångsläget och fått en kilsula?

Som vanligt blev Mackan varm och lite öm i hovarna efter skoningen, men det är kanske inte så konstigt i och med att D fick korta in och ta lite mer för att få det ungefär som han ville ha det. När Mackan hade fått på sig alla skorna så var han lite extra öm i vänster fram och D trodde att det berodde på att en tåsöm satt lite tight, så han tog bort den. Tyvärr kvarstod värmen och ömheten, vilket i och för sig har hänt förut, men i dag när det hade gått nästan en vecka så borde ömheten ha lagt sig. D kom därför och tog av skon på vänster fram för att se om det kanske var så att det var en böld på gång och han hittade en liten böld i anslutning till ett gammalt sömhål. Förhoppningsvis var det bara den som har medfört att Mackan har varit lite varm och öm så pass många dagar. D satte en liten tuss gasbinda indränkt i sprit i hålrummet och slog på skon igen, så nu håller jag tummarna för att Mackan är bättre redan i morgon. (För den som undrar så har jag och D haft kontakt flera gånger under veckan som har gått.)

Nu längtar jag tills dess att Mackan är helt OK igen så att jag kan börja jobba honom med equiband, rida, träna och göra annat kul med honom. ❤

Publicerat i Skoning | Lämna en kommentar

Centrerad ridning

I dag valde jag att rida på bett i och med att fokus ligger på mig och inte på hästens form när det är centrerad ridning. För att vara lite smidigare i sadeln så stretchade jag ganska ordentligt på stallgången och till en början protesterade mina höftleder men efter en liten stund började både leder och muskler ge med sig och bli lite samarbetsvilliga. 🙂

För att höftlederna skulle få ytterligare en chans att mjukas upp så värmde upp en liten stund i sadeln före det att träningen skulle börja. Om jag gör det så blir jag mer följsam i sadeln i och med att jag då inte har ont. Tack och lov fungerade strategin och jag kunde genomföra dagens träning utan att känna av någon smärta. 🙂

Jag fick börja med att trava under lättridning för att Yvonne J skulle se var jag befann mig för dagen och vad vi behövde ta tag i. Följande såg hon och följande fick jag arbeta med:

  • Högerskuldran ska in mot ryggraden – även i vänster varv, men då ska vänster skuldra kopplas på när det är böjt spår eller hörnpasseringar.
  • Båda skuldrorna ska in mot ryggraden och ”ner i fickorna”.
  • Överlivet ska flyttas aningens åt vänster för att minska Mackans högerrotation .
  • Dra in hakan lite för att på så vis få bort gamnacken.
  • Händerna ska upp och fram (för att även aktivera coremusklerna).

Ett av mina önskemål för dagen var att vi skulle arbeta lite med tempoväxlingar och övergångar genom att jag skulle använda kroppen istället för handen. Yvonne har gått igenom det tidigare med mig, men hur det än är så faller vissa delar bort och repetition behövs för. Övergångar och halvhalter gjorde jag genom att:

  • Tänka att Yvonne ”drog upp” håret på min hjässa och genom det även sträcka lite på ryggen (utan att svanka).
  • ”Rulla upp” på sittbenen – eller tänka ”klykan” över sadeln.
  • Upp och framåt med handen. (Om jag minns rätt.)

Det är superviktigt med rätt tajming, för om det är en halvhalt jag vill ha så vill det till att jag inte dröjer kvar i min uppsträckta position eftersom Mackan då bryter av.

För att underlätta arbetet med skuldrorna så har jag fått i läxa att

  • rulla med skuldrorna så ofta jag kan.
  • stå med armarna bakom kroppen istället för att ha dem i kors på magen.
  • göra ”katten och hunden” (eller vad det nu heter).
  • mjuka upp bröstryggen.

Alltid lika roligt att träna! 🙂

snygg-t-shirt-med-gamnacke-bild

Bild lånad från https://shop.spreadshirt.se/dronesweden/t-shirt+team+gamnacke+vit-A115435315

Publicerat i Centrerad ridning., Dressyrträning | Lämna en kommentar

Bettlöst på träning.

Nu har pendeln svängt igen… Den svänger hit och dit och jag själv befinner mig i en labyrint av olika vägar. Vissa vägar leder framåt men andra vägar leder ingen vart och då är det dags att utvärdera och ta nya tag, som t ex det där med att rida bettlöst. Jag har haft perioder då jag har testat mängder av olika bett, både med och utan bettlyftare, och jag har haft perioder då jag har tänkt att jag enbart ska rida bettlöst. Senaste perioden med bettlöst för ca 1,5 år sedan slutade med att Mackan stack med mig några gånger och då satte jag ett bett i munnen på honom igen. Nu har det gått en tid och jag har / håller på att lära mig rida på ett lite annorlunda sätt, vilket i sig innebär att jag försöker att inte ta förhållningar och övergångar mm i munnen på honom. Det i sin tur innebär att jag nu använder min kropp lite annorlunda när jag rider och därför känns det som att jag ska ge det bettlösa alternativet en chans till – även på träning. 🙂

Yvonne FA och jag har lagt en del tid och snack på att slå våra kloka huvuden ihop för att se om det går att få Mackan att gå (med mer eller mindre) stängd mun under ridning. Ibland funkar det rätt bra och ibland funkar det mindre bra – precis som med allt annat. Inför den här träningen berättade jag för Yvonne att jag hade ridit på det bettlösa tränset några gånger för att se om jag kan få Mackan att slappna av mer och vara lite mer lyhörd, och Yvonne ville gärna se honom bettlöst på träningen. Sagt och gjort, bettlöst fick det bli.

Faktum är att Mackan går som en värmländsk älg för det mesta när jag rider på det bettlösta, men på träningen fick jag försöka samla honom så mycket jag kunde i galoppen och då blev det lite mindre älg över honom. 😉 Jag fick skritta riktigt låååångsamt och fatta galopp ur det för att fortsätta galoppera i skrittvind. Oj, oj, oj, så svårt det var! Av någon märklig anledning så dök en Hippson-artikel upp i huvudet på mig när jag red, där det var en artikel där någon ansåg att man inte skulle krångla till det så mycket när man skulle byta gångart och när jag bara gjorde en fattning utan att ta med hela min kropp i fattningen så blev det genast bättre. 🙂

I det här samlande arbetet så fick jag ha Mackan mer i handen eftersom det kan vara så att han behöver ha lite extra hjälp och ”stöttning” inledningsvis, men på sikt ska han kunna bära sig själv in i den samlade galoppen. Vid de tillfällen då jag fick till några mer samlade galoppsprång så kände jag att han blev betydligt lättare i handen.

Nu ska vi öva – för övning ger färdighet. 😉

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Rätt nöjd med vissa delar.

Hallååååå, du ska lyssna på mig! När jag inte fick någon reaktion då jag tryckte till med skänkeln så fick Mackan sig en liten snärt med spöet och efter några steg så fick han sig en ny snärt när han inte lyssnade. Han hade fullt fokus på allt annat än på mig när vi gick mellan hagarna bort till framridningen. Jaha, undrar vilken bana som är bäst att rida fram på? Tror att jag tar den stora eftersom den i alla fall ser torr ut… Jag hann knappt in på framridningsbanan förrän Mackan började konstra som bara den: hoppade på stället, kastade sig åt sidan, kunde inte skritta mm. När jag försökte rida framåt så la han in turboväxeln och om jag hade varit modigare så hade det bästa nog varit att ta ett par varv i galopp, men nu är jag inte modig så jag försökte göra lite övergångar för att få ner honom på jorden igen. Tyvärr hjälpte det föga… Jag sneglade mot den andra framridningsbanan som låg intill och som var mindre samtidigt som jag konstaterade att den såg ut som ett träsk med lite hinder och några bildäck i. Kändes inte så lockande, ”men nöden har ingen lag” som man brukar säga. 😉

Jaha, lite jobbigare här? Det kan du gott ha. Hästskrälle. För att försöka få min häst lite mer lösgjord så började jag med att rida slalom runt bildäcken som låg utlagda på en rad – funkade rätt bra. Nästa steg blev att börja trava och rida runt de hinder som stod på framridningen (trots att det var dressyrtävling) – funkade bra det också. När 20 minuter av min planerade 40-minuters-framridning hade gått så började Mackan att kännas sådär att rida. Puh! Det blev väl inte världens bästa framridning, men det fick bli så bra som det gick att göra där och då.

Start utifrån. Bäst att passa på att skritta framför domarbordet ett par gånger så inte det blir något att skygga för. Långa tyglar och avslappning… Andas. ”Catharina, var så god och rid.”

Inridningen, mellantraven och första skänkelvikningen var helt ok och första halvcirkeln kändes också helt ok – tills dess att Mackan behövde gå på toaletten. Mitt framför domaren. 4:a på halvcirklarna, check. Red vidare i programmet och hade en rätt ok känsla – även i bakdelsvändningarna. Men det tyckte inte domaren. Fick 4,5 på båda bakdelsvändningarna, check. Måste ta proffshjälp för att förstå vad jag gjorde fel… I första mellanskritten fick jag kommentaren ”taktfel och gapar”. (Skritten och tungan är mitt största aber eftersom jag inte riktigt vet vad jag ska göra åt problemen.) En 4:a där också, check. 😦

MEN när jag läser vidare i protokollet så finns det några ljuspunkter också: 6,5 på den samlade galoppen inklusive den förvända galoppen, 7 på den ena 10-metersvolten i samlad galopp och flera 6:or, så det finns hopp – bara jag får till skritten och tungan… 😉

Frågan är då vad jag ska göra härnäst? Just nu har jag följande tankar:

  • Testa att rida bettlöst igen för att se om/hur det påverkar skritten. Att det påverkar tungan vet jag ju redan. 🙂
  • Rida program oftare så att jag kan fokusera mer på att rida och inte behöva fundera så mycket på programmet.
  • Träna vidare för Yvonne x 2 och fokusera på min kropp och på hästens form.

Skam den som ger sig! 😉

IMG_0707

Publicerat i Dressyr, Okategoriserade, Tävlingar | Lämna en kommentar

Bättre!

Förra gången jag tränade förr Yvonne F A så sa hon ungefär så här till mig: ”Nej, nu får du ta och snäppa upp ett par steg, för nu kan han inte springa runt på halvlång tygel längre!” Ok, ok, då får jag väl göra det! 😉 Det är tre veckor sedan jag tränade för Yvonne F A senast och jag har haft hennes ord i bakhuvudet  sedan dess och nu är det hög tid att göra något riktigt av det. (Jag kan tillägga att jag har ridit lite på halvfart de senaste månaderna eftersom Mackan inte har funkat särskilt bra på underlaget i manegen. Han har snubblat och inte haft någon direkt bjudning över huvud taget, vilket har varit riktigt trist, men nu känns det hoppfullt i och med att underlaget äntligen är jämnt och jag kan rida utan snubblingar.)

I dag började jag med traven och Yvonne konstaterade att överlinjen såg mycket bättre ut än för ett tag sedan. Bra. 🙂 Nu ska jag bara försöka bygga upp lite mer bakdel också… 😉 Mackan arbetade taktmässigt och i bra balans. Bra. 🙂 Jag kände att jag kunde sitta rakt över min häst utan att snurra till det för mycket med min egen kropp. Bra. 🙂 Mina händer var bra. Bra. 🙂 Jag kunde visa fin trav och fin galopp i dag. Bra. 🙂

Jag upplever skritten som riktigt svår, för så fort jag ska korta upp honom så tar han stöd på bettet, faller framåt och har väldigt lätt för att börja gå passgång. Det är inte så han ska gå. I dag fick jag arbeta med att få upp nacken för att få den som högsta punkten och konstaterade att det är en svår balansgång att göra rätt – lite som att gå på lina. Gör du minsta lilla fel så går det åt skogen men gör du rätt så går det bra. Upp med nacken, bromsa med bakbenen, upp med nacken, bromsa med bakbenen… Vi konstaterade att jag nog måste vara riktigt tydlig med vad jag vill: att han ska lyfta nacken när jag kortar tyglarna! Uppresande tygeltag för ökad tydlighet men därefter snabbt ner med händerna till normalläge igen. 🙂

Galoppen blev riktigt bra i dag! Jag fick samla Mackan lite mer istället för att låta honom galoppera på och i den galoppen så var det också viktigt att nacken skulle upp – utan att låsa fast eller dra i honom. Om jag gör halvhalterna med rätt tajming och samtidigt understödjer med skänkeln så får jag en riktigt bra känsla. Kul!

Det är vare sig lätt att rida eller att ta en selfie tillsammans med hästen! 😀

Publicerat i Dressyrträning | Lämna en kommentar

Det blir inte alltid som man hoppas…

”Beep beep, beep beep, beep beep!” Redan dags att gå upp?? Fasen, jag skulle gärna vilja sova ett par timmar till… Det var söndag och tävlingsdag så det var bara att förflytta kroppen från den varma och underbart mjuka sägen till badrummet och in i duschkabinen. Lite trist att inte vara den där morgonpigga människan som studsar upp ur sängen 06.00 vardag som helgdag och istället inse att man är den där människan som älskar att sova lite längre på helgerna och därefter äta långfrukost framför tv:n och datorn, men efter en dusch och några minuters vakenhet så fanns det hopp om livet igen. 🙂

Programmet… Kan jag programmet? Bäst att kolla det igen. På väg till stallet så var jag tvungen att repetera programmen som jag skulle rida – först LA3 och sedan LB2. Bäst att fokusera på det första programmet tills dess att det är klart så att jag inte blandar ihop dem. Med blicken på vägen och pekfingret viftandes i luften framför mig så repeterade jag programmet om och om igen. Yes! Det sitter! Så skönt. Klockan var strax före 07.00 och jag satt och funderade på hur mycket det egentligen blåste i dag – skulle jag lyckas hålla hela ekipaget avslappnat både på framridningen och på banan? Ingen aning… men eftersom jag vet att tankens kraft är stor så tänkte jag att ”det är klart jag kan!” om och om igen.

Tidsplanen var tight och uträknad så att det inte fanns utrymme för något annat än det som var inplanerat, så jag blev lagom nöjd när Mackan la sig ner i boxen och rullade sig strax före jag skulle ta ut honom för att snabbt fixa honom inför avfärden. Resultatet av den rullningen var en häst som såg ut som en panerad fiskpinne med lite inkletat löst bajs på ena sidan av halsen. Kul… eller inte… Skynda skynda skynda! Efter lite tvätt och allmän uppfräschning av häst så kom vi iväg ca 15 minuter efter planerad tidpunkt. Puh!

Typiskt… det blåser riktigt mycket… men de andra hästarna ser ju lugna ut… både de som är inne på banorna och de som är på framridningen. OK, det här ska säkert gå bra! Tanken var att bara rida fram ute eftersom jag hade planerat en relativt kort framridning, men så fort jag hade suttit upp så kände jag att jag inte riktigt kunde slappna av, så jag red en stund inne i manegen först. Bra val. Efter det var det inga problem att gå ut i paddocken och fortsätta framridningen tillsammans med alla andra ekipage. Så himla skönt att kunna rida där i blåsten och känna att både jag och hästen var avslappnade och fokuserade. 🙂

”Catharina Sellman, var så god och rid!” Jag kortade tyglarna och fattade galopp från skritt och red ner mot A. Sladdade genom svängen och kände det som att vi var på väg någon helst annanstans istället för upp på medellinjen. Jävlar, vilken dålig start! Ok, nu är det bara att göra resten bättre. Halt och hälsning. Hej hej! Red vidare i programmet med varierad känsla där vissa moment kändes bättre och andra sämre – som vanlig med andra ord. 😉 Helvete! Nu skrittade jag till S istället för till E… Hoppas inte att domaren såg det… Bortsett från ett travinslag i den första förvända galoppen och fel väg i skritten så var det inga större missar. 😉  Märkligt i alla fall att det där med väder och vind helt försvinner när man är inne på banan… 😀

Paus mellan klasserna och det var dags att fokusera på nästa program: LB2. Jag försökte ta maken till hjälp genom att han skulle hålla koll på dressyrprogrammet i mobilen samtidigt som jag sa vad jag skulle göra inne på banan. Det gick sådär… Hahahaha! Han tittade på helt fel moment och jag fick börja om flera gånger tills dess att han förstod. Efter ett antal repetitioner så kände jag att jag nog kunde rida programmet utan att rida fel, men man vet ju aldrig hur en halvsenil hjärna fungerar… 😉 Av någon märklig anledning så har jag alltid haft svårt för att växla mellan två program samma dag, så strategin har alltid varit att fokusera på det första först och det andra efter det.

”Catharina!” Jag kortade tyglarna igen (fast inte lika mycket som i första klassen) och började trava för att rida upp på medellinjen. Halt och hälsning. Hej hej! Fortsatte att rida programmet så som jag hade memorerat det och hade en bra känsla genom hela programmet förutom vid hörnpasseringarna V K A, för där verkade Mackan tycka att något var riktigt läskigt och jag fick verkligen rida genom hörnet för att han inte skulle gena för mycket, men bortsett från det så kändes det riktigt bra – tills jag såg procenten… Inte ens godkänt. Faktum är att jag blev riktigt besviken och fattade inte riktigt hur känslan kunde skilja sig så mycket från poängen, men när jag hade hämtat protokollen och läste dem så förstod jag. På väldigt många bedömningspunkter så kunde jag läsa ”över tygeln” och ”öppen i formen” och det var ju precis det här jag och Yvonne F A hade pratat om tidigare. Att ändra sin ridning och medvetet rida sin häst framför lodplan är inget som uppskattas, tyvärr. Min målsättning är att inte ha 3:e nackkotan som högsta punkt med en nosrygg som är antingen i lod eller aningens bakom lod, men ännu är inte Mackan stark nog (och jag är inte där heller) för att kunna rida i en högre form där nacken är högsta punkt. Så tills dess att vi är där så får jag väl hålla tillgodo med kommentarer som dagens: ”Hamnar tyvärr över tygeln allt för ofta.” 😦

Förhoppningsvis kan jag träna vidare och bortse från kommentarer och poäng med målet att någon dag kunna rida min häst i en högre form där nacken är högsta punkten. 🙂 Bjuder på några bilder från dagens LA:

 

Publicerat i Dressyr, Okategoriserade, Tävlingar | Lämna en kommentar